"Problem" betyder inte att allt är kört. Det ifrågasätter bara hur lätt du ger upp, hur gärna du vill och hur envis du tänker vara för att hitta en lösning.

Hej på er, det är tunga tider just nu.. och jag vet inte, kanske är det för att hösten närmar sig, klockan går för sakta och att det börjar mörkna ute.. jag vet inte, men jag kanske bara har försökt vara stark för länge, men så hände någonting som träffade Akilles häl och allt drabbade mig på en och samma gång. Vill bara få allting ur mig just nu... ni vet kännslan då allting går så bra att man nästan glömmer bort hur dåligt andra saker har gått och kan gå. förblindad av positivitet som kryper i kroppen, somnar med ett leende och är fullt upptagen med att må så jävla bra? Exakt där var jag bara för några veckor sedan innan jag kom på mig själv och börja tänka "hur fan kan allting gå så jävla bra?". och plötsligt satt jag och väntade på att det dåliga skulle hända, för vilken lycka varar för evigt? då kom den. det va som att öppna posten och plötsligt upptäcker man att mitt blans alla kärleksbrev ligger en stor fet räkning som man absolut inte var förberedd på och inser att det skulle kräva 5 månads löner för att betala! som tur är har jag gjort mitt bästa för att hålla huvudet åvanför vattenytan genom att hålla tankarna borta genom jobb, dans och allt möjligt. och det har fungerat bra hittils. men jag är bara så jävla rädd för ett till bakslag just nu, allting går bra, jag mår, trots omständigheterna bra. men hur jävla bra kan det gå när man helatiden bara skjuter upp problemet egentligen? det är som att tejpa över ett sår och inte bry sig i det hur ont det än gör och sedan öppna några veckor senare och se om det är infekterat eller inte. ååh!... i vanliga fall brukar jag alltid ha en plan i huvudet för att hitta lösningen på ett problem. men just nu känner jag mig så jävla vilsen. Jag brukar vara den mest envisa människan jag känner, som ligger i och irriterar tills jag fått precis som jag vill i slutendan om det är det jag vill. och jag vet vad jag vill... men jag känner just nu att det inte tjänar nått till. jag kan inte göra ett skit för att påverka, för börjar jag röra i grytan kommer det bara att bli värre. och hur jag än tänker så sitter jag och baddar såren med salt, det spelar liksom ingen roll! FÖRVIRRANDE! Önskar att jag var Gud ibland och kunde få precis som jag ville och bara styrde och ställde, men samtidigt.. hur roligt vore det.. när man har kämpat för något är det väll roligare och få det sen? nej fy.. jag sprängs i mitt eget huvud just nu.. det kommer att bli bra... med eller utan lösning..